:: moodswings in a bookstore ::

Dyrt betala för sent.

Hysteriskt; men kanske värre är att när man når en viss nivå av “fattighet” så blir det faktiskt dyrare att leva på samma nivå som någon med lite mer pengar.

Om en person gör av med ett paket tvättmedel i månaden, och precis har råd att köpa detta paket tvättmedel, så har han inte möjlighet att utnyttja ett “köp 5 betala för 4”-erbjudande; detta gör att han i praktiken betalar 25% mer för varje paket, jämfört med den som har lite bättre ekonomi.

Detta gäller så klart även möjligheten att köpa storpack (t.ex. så kan maskindisktabletter vara dubbelt så dyra när man köper mindre paket), månadskort istället för årskort på bussen (kanske t.o.m. så illa som SMS-biljetter istället för månadskort), eller krångliga bussresor jämfört med att kunna köpa en bil (vilken i sin tur kan möjliggöra billigare storköp).

Det här går även vidare till boendet; den som har någon eller ett par miljoner att lägga på en bostadsrätt, eller eget hus, kan lätt minska sin månadskostnad med mer än 50%.

Det kostar allt mer att vara fattig, och tack vare högerpolitiken här i landet blir allt fler fattiga; allt fler hamnar så långt under den där gränsen att livet blir omöjligt dyrt, och det blir oändligt mycket svårare för dem att resa sig upp igen.

Centrala Uppsala.

Via gamla kyrkogården på vägen hem.

Pluto. (Taken with instagram)

Dagens repeat…

Taken with Instagram at Stockholms Nation

Det är snudd på att jag vill kalla frågans uppställning för vidrig…

Alternativen är i utskriven form:

Nej, för att hon är kvinna.
Ja, för att hon är kvinna.
Inte om jag uppmärksammar det, för att hon är kvinna.

Varför finns det inget könsneutralt alternativ med; varför kan en förälder inte låta ett barn agera utan att det måste ställas i relation till en förlegad bild av könsroller?

Om vi tar en traditionell familj med två jämngamla barn, en son och en dotter, så ger det oss fyra “extrema” alternativ:

Mamman sköter och lär dottern sköta hushållet.
Mamman sköter och lär sonen sköta hushållet.
Pappan sköter och lär dottern sköta hushållet.
Pappan sköter och lär sonen sköta hushållet.

Om vi utgår från individer som gör det som faller dem naturligt så är alla fyra alternativen likvärdiga, men så fort vi lägger på den moderna rädslan för de traditionella (läs: förlegade) könsrollerna så “vinner” helt plötsligt pappan.

Alternativ 4 är någon form av en (förlegad) feminists våta dröm, där världen via detta utvecklas mot en utopi; ev. positiva ord om kvinnorna uteblir, eller är minimala, medan pappan och sonen är “duktiga”.

Alternativ 3 är inte lika bra som 4:an, men pappan är återigen hjälten som är en bra förebild så att dottern lär sig att hon inte behöver göra det hon gör just p.g.a. könstillhörighet. Mamman får ev. negativa kommentarer om varför hon låter sin dotter anamma en traditionell könsroll, blir ev. anklagad för att vara en dålig mor; sonen anses neutral/ignoreras.

Alternativ 2 försvinner in i den traditionella världen då det hela lätt avskrivs som att sonen lär sig det han behöver för att klara sig själv när han flyttar hemifrån, detta anses som något bra; mammans traditionella roll utsätts för kritik, medan pappan står neutral utanför. Dottern ignoreras samtidigt som man sätter henne i en traditionell kvinnoroll då det bara antas att hon besitter de kunskaper som sonen behöver lära sig.

Alternativ 1 är så klart mardrömmen där mamman har en traditionell kvinnoroll samtidigt som hon för den vidare till dottern, vilken är “dålig” eftersom hon frivilligt tar till sig den; pappan och sonen anses neutrala (så länge som de inte aktivt tvingar på kvinnorna dessa roller).

Varför värderas våra aktiviteter så oerhört olika beroende på vår könstillhörighet, när den stora grejen nuförtiden ska vara att vi inte är bundna av just vår könstillhörighet?

Gumsi bryr sig inte alls om att fläkten blåser i full fart på henne. (Dålig bild eftersom hon inte står still för kameran.)

Fram till för bara ett par dagar sedan så skulle jag undvikit frågan om huruvida cannabis borde legaliseras genom att påpeka att det enda konsekventa vore att istället förbjuda alkohol och tobak, två lagliga droger som kulturellt, socialt, hälsomässigt och ekonomiskt är mycket skadligare för så väl individen som samhället.

Det som fick mig att slutligen ta ställning i frågan om cannabis var när jag en kväll, efter att ha sett TV-serien Weeds, tittade närmare på den svenska debatten om cannabis och fann att stora delar av båda sidorna är helt ute och cyklar.

Det går helt enkelt inte att föra en dialog med de som använder, eller kanske kommer att använda, cannabis när de i position att föra den dialogen p.g.a. okunskap (och rådande drogmoral) försöker skrämma bort folk från cannabis.

När det inte förs en dialog med de som kan komma att använda så finns det i deras omgivning inte heller några andra att prata med än just de som redan använder (eller själva vill börja använda), vilket är en ohälsosam grogrund för mytbildning; och gör att de risker som faktiskt finns ignoreras.

Värst av allt (i fallet med cannabis) är att om det är olagligt att sälja så säljs det av brottslingar, vilket i sig är väldigt farligt för speciellt hur ungas liv kan komma att formas; och leder till att en gräns har suddats ut så att de lättare går vidare till att tro att även tyngre, mycket farligare, droger är mindre farliga än vad samhället i stort anser.

Jag kan inte ställa mig bakom att cannabis över en natt börjar säljas i alla matbutiker precis som tobak; men man borde göra ett test med att sälja begränsade (per individ) mängder via Systembolaget, för att kunna utvärdera hur en legalisering påverkar folkhälsan i praktiken.

(När man ändå håller på så tycker jag att man borde flytta all försäljning av tobak till Systembolaget, men har en känsla av att den åsikten är mer kontroversiell och skulle mötas av mer motstånd än en legalisering av cannabis…)

Uppdatering: CNN: War on drugs has failed, report finds