Din högra lunga försöker inte sabotera för din vänstra, tvärtom så vill den gärna slippa det extra jobbet att behöva kompensera för om den vänstra lungan försvann; och om dagen kommer då din vänstra lunga inte längre kan sköta sitt jobb, ja då skulle den göra det extra arbetet för att hålla hela din kropp, och alltså även sig själv, levande.
Det här är väldigt självklart, och om det någon gång funnits organ som fört krig mot varandra så har det lett till dåliga odds för hela organismens överlevnad; och genkombinationen har varit en evolutionär återvändsgränd.
Men om detta är så självklart, varför är det då inte lika enkelt för oss att se att samhällen fungera på samma sätt?
Om du gör det svårt för en ensamstående förälder att ge sitt barn mat och kläder, då kommer dess desperata handlingar ha en negativ effekt på det samhälle vi alla är del av; och det slutar inte bara med en enda människa. Dess omgivning, speciellt barnen, kommer befinna sig i vad som väldigt snabbt kan bli en svårbruten nedåtgående spiral.
Den dåliga ekonomin tvingar ihop dessa, i samhällets ögon, mindre lyckade människor till områden med lägre hyror för att ingen vill bo där; en snabbt självuppfyllande profetia som koncentrerar brott och en lägre levandsstandard, samt blir en grogrund för utanförskap.
Inte bara ett ofrivilligt utanförskap, utan även ett medvetet skapat sådan när en “vi mot dom”-gruppmentalitet växer fram; något vi sommaren 2010 såg i Uppsala väldigt tydligt i form av bilbränder, vilka började i Gottsunda.
Det ligger i denna segregerings natur att den är svår att bekämpa, för de problem som skapade den försvinner från synfältet hos de som kan göra något åt den.
I det fina villaområdet bor det inga riktigt desperata människor som inte vet hur de ska göra för att maten ska räcka till nästa löning, och närmar sig någon i området den situationen så har de inte råd att bo kvar, så de flyttar… Out of sight, out of mind!
Kvar bor de som blir förfärade när de läser i kvällstidningen hur någon försökt att snatta entrecôte genom att gömma den i barnvagnen, som inte förstår ångesten vilken tvingar fram SMS-lånande inför jul/födelsedagar och vilka anser att folk borde arbeta istället för att vara sjukskrivna/sjukpensionärer.
Men kan man anklaga dessa villaboende Alliansen-röstande människor för sin attityd mot de mindre lyckade? Inte mer än man kan anklaga det oförstående barnet när det i sin vilda lek råkar utsätta sig för fara, för de ser inte riktigt vad det är de gör; de förstår inte hur deras beteende påverkar världen.
Så hur ska de någonsin kunna lära sig när deras (politiska) framgång allt mer för dem bort från den överblicksbild som visar att när någon del av helheten förlorar, då förlorar vi alla; hur ska de kunna växa upp?
