©
  1. Det är snudd på att jag vill kalla frågans uppställning för vidrig… Alternativen är i utskriven form: Nej, för att hon är kvinna. Ja, för att hon är kvinna. Inte om jag uppmärksammar det, för att hon är kvinna. Varför finns det inget könsneutralt alternativ med; varför kan en förälder inte låta ett barn agera utan att det måste ställas i relation till en förlegad bild av könsroller? Om vi tar en traditionell familj med två jämngamla barn, en son och en dotter, så ger det oss fyra “extrema” alternativ: Mamman sköter och lär dottern sköta hushållet. Mamman sköter och lär sonen sköta hushållet. Pappan sköter och lär dottern sköta hushållet. Pappan sköter och lär sonen sköta hushållet. Om vi utgår från individer som gör det som faller dem naturligt så är alla fyra alternativen likvärdiga, men så fort vi lägger på den moderna rädslan för de traditionella (läs: förlegade) könsrollerna så “vinner” helt plötsligt pappan. Alternativ 4 är någon form av en (förlegad) feminists våta dröm, där världen via detta utvecklas mot en utopi; ev. positiva ord om kvinnorna uteblir, eller är minimala, medan pappan och sonen är “duktiga”. Alternativ 3 är inte lika bra som 4:an, men pappan är återigen hjälten som är en bra förebild så att dottern lär sig att hon inte behöver göra det hon gör just p.g.a. könstillhörighet. Mamman får ev. negativa kommentarer om varför hon låter sin dotter anamma en traditionell könsroll, blir ev. anklagad för att vara en dålig mor; sonen anses neutral/ignoreras. Alternativ 2 försvinner in i den traditionella världen då det hela lätt avskrivs som att sonen lär sig det han behöver för att klara sig själv när han flyttar hemifrån, detta anses som något bra; mammans traditionella roll utsätts för kritik, medan pappan står neutral utanför. Dottern ignoreras samtidigt som man sätter henne i en traditionell kvinnoroll då det bara antas att hon besitter de kunskaper som sonen behöver lära sig. Alternativ 1 är så klart mardrömmen där mamman har en traditionell kvinnoroll samtidigt som hon för den vidare till dottern, vilken är “dålig” eftersom hon frivilligt tar till sig den; pappan och sonen anses neutrala (så länge som de inte aktivt tvingar på kvinnorna dessa roller). Varför värderas våra aktiviteter så oerhört olika beroende på vår könstillhörighet, när den stora grejen nuförtiden ska vara att vi inte är bundna av just vår könstillhörighet?

    Det är snudd på att jag vill kalla frågans uppställning för vidrig…

    Alternativen är i utskriven form:

    1. Nej, för att hon är kvinna.
    2. Ja, för att hon är kvinna.
    3. Inte om jag uppmärksammar det, för att hon är kvinna.

    Varför finns det inget könsneutralt alternativ med; varför kan en förälder inte låta ett barn agera utan att det måste ställas i relation till en förlegad bild av könsroller?

    Om vi tar en traditionell familj med två jämngamla barn, en son och en dotter, så ger det oss fyra “extrema” alternativ:

    1. Mamman sköter och lär dottern sköta hushållet.
    2. Mamman sköter och lär sonen sköta hushållet.
    3. Pappan sköter och lär dottern sköta hushållet.
    4. Pappan sköter och lär sonen sköta hushållet.

    Om vi utgår från individer som gör det som faller dem naturligt så är alla fyra alternativen likvärdiga, men så fort vi lägger på den moderna rädslan för de traditionella (läs: förlegade) könsrollerna så “vinner” helt plötsligt pappan.

    Alternativ 4 är någon form av en (förlegad) feminists våta dröm, där världen via detta utvecklas mot en utopi; ev. positiva ord om kvinnorna uteblir, eller är minimala, medan pappan och sonen är “duktiga”.

    Alternativ 3 är inte lika bra som 4:an, men pappan är återigen hjälten som är en bra förebild så att dottern lär sig att hon inte behöver göra det hon gör just p.g.a. könstillhörighet. Mamman får ev. negativa kommentarer om varför hon låter sin dotter anamma en traditionell könsroll, blir ev. anklagad för att vara en dålig mor; sonen anses neutral/ignoreras.

    Alternativ 2 försvinner in i den traditionella världen då det hela lätt avskrivs som att sonen lär sig det han behöver för att klara sig själv när han flyttar hemifrån, detta anses som något bra; mammans traditionella roll utsätts för kritik, medan pappan står neutral utanför. Dottern ignoreras samtidigt som man sätter henne i en traditionell kvinnoroll då det bara antas att hon besitter de kunskaper som sonen behöver lära sig.

    Alternativ 1 är så klart mardrömmen där mamman har en traditionell kvinnoroll samtidigt som hon för den vidare till dottern, vilken är “dålig” eftersom hon frivilligt tar till sig den; pappan och sonen anses neutrala (så länge som de inte aktivt tvingar på kvinnorna dessa roller).

    Varför värderas våra aktiviteter så oerhört olika beroende på vår könstillhörighet, när den stora grejen nuförtiden ska vara att vi inte är bundna av just vår könstillhörighet?